Euro-krisen visade det höga priset för vingklippt nationellt självbestämmande

Den flamboyante ekonomen Yanis Varoufakis, som under några intensiva månader 2015 tjänstgjorde som finansminister i Greklands dåvarande vänsterregering, gav några år senare ut boken “Adults in the room”. När Varoufakis i juli 2015 måste se sig (sviken och) besegrad, berättar han om sin förestående avgång för sin fru med dessa ord: “I natt har vi varit med om det märkliga fenomenet att en regering har störtat sitt folk”.¹

Europeiska pengar bakom krisen

Den globala recessionen 2007-2009 och finanskrisen 2008 – när luften gick ur uppblåsta balansräkningar i finansiella institutioner – påverkade hela världsekonomin. Många stater tog över finanssektorns skulder och penningpolitiska injektioner av olika slag genomfördes, samtidigt som den realekonomiska tillväxten blev mer dämpad eller på en del håll negativ.  

För euroområdet innebar detta en del speciella utmaningar. Kombinationen av att ha olika näringsstrukturer och finansiella förutsättningar men en gemensam valuta var från början en grundläggande risk. För Grekland blev detta ödesdigert. Under åren som föregick den stora finanskrisen hade grekisk ekonomi vuxit snabbt – snabbare än EU-genomsnittet. Det skedde – i likhet med situationen i flera andra fattigare EU-länder – med inflöde av kapital från stora banker i de stora och av hävd rikare euro-länderna. Nedgången i världsekonomin drabbade Grekland, med sitt stora beroende av intäkter från turismen särskilt hårt. 

Grekland har haft betydande problem med sitt skattesystem. Möjligheterna att undandra sig skatt har varit stora, särskilt för välbärgade personer. Detta bidrog till att budgetunderskottet kom upp i höga nivåer, samtidigt som skattebördan kunde upplevas som tung för dem som faktiskt betalade skatt.

En ytterligare komplicerande faktor var vissa problem med Greklands rapportering av statistik till Eurostat. Det paradoxala här är att detta delvis tycks ha varit en effekt av en stark politisk vilja att vara med i euron. För att skapa “trovärdighet” för euron verkar det ha funnits ett intresse både inom den grekiska politiska eliten och inom EU-systemets politiska ledarskikt att hellre se igenom fingrarna med statistiken så att de i utgångspunkten godtyckliga kriterierna kunde “klaras”.²

I likhet med andra europeiska länder hade en stor del av affärsbankernas (tidigare mycket profitabla och därför expanderande) utlåning omvandlats till skulder hos offentliga institutioner. De finansiella institutioner – i stor grad europeiska – som lånat ut pengar till Grekland ville säkra sina tillgångar i euro, Den samlade utvecklingen innebar att räntorna på Greklands statsskuld kraftigt sköt upp.³

Grekland hade nu en finansiell situation med vissa nationella särdrag, men ingen nationell valuta. Landets öde under krisen kunde avgöras i Bryssel. Enkelt uttryckt räddades bankerna, medan grekerna sattes i politisk träldom.

Folkstyre till besvär

För det grekiska folket utgör åren 2010-2015 ett politiskt drama där EU-maskineriets ledning – hand i hand med topparna i IMF, som leddes av europeer från samma snäva krets – gjorde det lilla, utsatta landet till prügelknabe. Det var viktigare att värna institutionell maktlogik och statuera exempel, än att arbeta för en ekonomiskt förnuftig samarbetslösning.

Jag återkommer till resultaten, men först något om effekterna på det politiska landskapet i Grekland dessa år.

De krav som EU-kommissionen, ECB och IMF riktade mot Grekland präglade sedan finanskrisen grekisk politik. 2011 styrde socialdemokratiska PASOK landet. När statsminister Papandreou i slutet av oktober 2011 luftade idén om att genomföra en folkomröstning om villkoren som påtvingats från EU, pressades hans redan impopulära regering till kollaps. Tidiga val utlystes, Papandreou avgick själv för att en samlingsregering skulle styra fram till valet. Valet i maj 2012 blev ett politiskt jordskalv. PASOK, under ledning av tidigare finansminister Venizelos, som blivit något av Bryssels man i Grekland, kollapsade till 13 procent av rösterna. Det lilla, brokiga vänsterpartiet SYRIZA växte på grund av sitt motstånd mot kapitulationen för Bryssels krav till näst största parti. I denna situation kunde ingen regering bildas. Ett nytt val hölls i juni, med liknande resultat. Konservativa Ny Demokrati ledde nu en koalition som fortsatte att pressa igenom fattigdomsskapande politik med applåder från Bryssel. 

Detta parlament upplöstes också i förtid. I januari 2015 hölls det val som gjorde SYRIZA till största parti och Varoufakis till finansminister. PASOK, som fått 44 procent av rösterna drygt fem år tidigare, hade nu krympt till fem procent. SYRIZAs partiledare Alexis Tsipras hade kanaliserat det folkliga missnöjet med en politik som körde ekonomin i botten för flertalet greker. Han blev Greklands premiärminister. 

Varoufakis försökte nu förhandla fram en lösning i linje med det som SYRIZA framgångsrikt hade gått till val på – och som inte så hårt skulle straffa grekisk realekonomi. “Trojkan” – EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och IMF – såg det som sin uppgift att göra detta omöjligt. De pressade igenom villkor för en överenskommelse, som skulle ta bort mycket av Greklands politiska autonomi och vidareföra det mesta av den nedskärningspolitik som den folkvalda grekiska regeringen hade valts för att finna alternativ till.

Regeringen trotsade först de europeiska eliterna och utlyste en snabb folkomröstning om villkoren. Denna hölls den 5 juli 2015 och resulterade i ett för Bryssel chockerande nej med över 60 procent. 

Men pressen var likväl för stor. Tsipras indikerade omedelbart att han var beredd att välja en annan väg än den som han bett grekerna rösta på. Det var denna situation som Varoufakis karaktäriserade som att regeringen störtade folket. 

En vecka senare slöts ett avtal med trojkan, men samma eller sämre villkor för grekerna. Ännu ett parlamentsval hölls i september där valdeltagandet blev rekordlågt. Tsipras kunde dock på nytt fortsätta som premiärminister och implementera det påtvingade nedskärningsprogrammet om än med försök att dämpa de osociala effekterna så gott det gick. Vid valet 2019 kom högern (ND) tillbaka till makten och håller den ännu.

Myten om den late greken

Maktkampen om Greklands ekonomi fördes vänd mot den europeiska allmänheten. De politiska makthavarna i EU-systemet fick god draghjälp av slapp journalistik med att sprida missvisande beskrivningar av situationen.

Myten om grekerna som lata livsnjutare, bara intresserade av att hänga på barer och stränder – för hårt arbetande nord- och västeuropeiska skattebetalares pengar – och gå i pension i medelåldern, befästes i det allmänna medvetandet i dessa länder. 

De faktiska siffrorna visade tvärtom att grekerna arbetade flest timmar per år av alla i Europa.⁴

Inte heller påståendena om tidig pension hade någon god grund i verkligheten. Den faktiska pensionsåldern för män var 2010 något högre än i Tyskland.⁵ De anekdotiska exempel som anfördes om att gå i tidig pension efter ett visst antal års arbete i offentlig tjänst, tog inte höjd för att pensionen då blev låg och många därför arbetade inom den privata tjänstesektorn efter denna pension.

Bilden av Grekland som ett land med en svällande offentlig sektor stämde inte heller.⁶ Snarare var den grekiska offentliga sektorn på många områden uppenbart underdimensionerad.

Det bidrog och bidrar ännu till att pressa sysselsättningsgraden, särskilt bland kvinnor.⁷ Det behövdes knappast svagare offentliga tjänster, men ett mer robust och rättvist skattesystem.

Återhämtning? Från vad och för vem?

På senare tid har man i internationell press kunnat läsa en del artiklar om en stark grekisk återhämtning. EU-kommissionens senaste offentliga bedömning från maj 2025 öppnar med att den grekiska ekonomin är “projected to maintain its robust momentum”, med positiv tillväxt, överskott i statsbudgeten och en viss reallöneökning.⁸

Ser man lite närmare på siffrorna även i denna kortfattade och optimistiska redogörelse, ser man dock att arbetslösheten 2024 var över tio procent och att statsskulden i förhållande till BNP var 153 procent. Även med de prognostiserade tillväxtsiffrorna förväntas skuldkvoten gå ned till 140 procent 2026. Detta är fortfarande högre än de siffror som tidigare ansågs vara katastrofala och ohållbara.

Även om man kan se en ljusning de senaste åren, så börjar man alltså på ett helt annat ställe.

I reala termer är den grekiska ekonomin fortfarande mindre än 2009. Det kan jämföras med Tyskland, som trots historiskt sett ganska svag ekonomisk utveckling under flera år, har vuxit med cirka 25 procent under samma period.⁹

Investeringstakten i ekonomin har kollapsat och efter många förlorade år håller den sig ännu på hälften av nivån före finanskrisen.  När finanskrisen slog till var bostadsinvesteringar på 10 procent av BNP – en indikation på en bubbla. Nu är de nere i två procent av BNP, lägst bland eurozonens länder.¹⁰

Ännu tydligare blir det om man ser till relllöneutvecklingen. Där har fallet varit helt exceptionellt. Mellan 2007 och 2022 minskade de grekiska reallönerna med 30 procent.¹¹ Det betyder i praktiken att vanliga greker i decennier har överansträngt sig för att värna bankernas finansiella tillgångar. Och det betyder att grekisk ekonomi har omstrukturerats tillbaka till ett fattigare stadium.

Greklands reala BNP per capita har enligt Eurostat fallit till att vara den näst lägsta i EU, efter Bulgarien. 2009 var den 95 procent av EU-genomsnittet. 2023: 67 procent.¹² 

Euron fördjupade krisen…

Det finns ingen naturlag som säger att det grekiska samhället måste utsättas för den behandling som präglade landet i cirka 15 år. Det som hände visar både riskerna med eurons konstruktion och den specifika politiska karaktären hos de institutioner som bär upp denna konstruktion.

Greklands initiala deltagande i euron etablerade en högre prisnivå som var svår att bära för många sektorer. Men det skedde i en tid då tysk industri kunde agera draglok åt den europeiska ekonomin. Och den åtföljdes av öppenhet för investeringar och EU-understödda statliga åtgärder som dämpade det värsta av omställningssmärtorna. 

När finanskrisen slog till för fullt, innebar dock euro-konstruktionen att kostnaderna blev mycket skevt fördelade. För Greklands del betydde det att (mer eller mindre) säregna nationella problem inte kunde hanteras med en försvagning av den nationella valutan eftersom någon sådan inte längre fanns. Det skulle ha sänkt levnadsstandarden för greker, eftersom import hade blivit dyrare, men det skulle också ha tagit bort en del av pressen på lönerna och arbetsvillkor, och bevarat nationellt handlingsutrymme.

… Det gjorde också EU-ledarna

Men även under rådande euro-ordning kunde krisen ha hanterats annorlunda – om den politiska viljan hade funnits. I grunden handlar det om vems problem man ville lösa och vilka dogmer som man inte ville rucka på i mötet med de europeiska befolkningarna. 

Om målet hade varit att slå vakt om välfärd och välstånd i hela Europa, hade det varit fullt möjligt att använda de europeiska institutionernas befogenheter och balansräkningar till att dämpa katastrofala realekonomiska effekter i hela euroområdet. Nu visste EU-ledarna och topparna i de internationella ekonomiska institutionerna att Greklands förmåga att “betala tillbaka” skulle försvagas, inte förstärkas av den politik som påtvingas dem. Men det hade följt med en alltför hög politisk kostnad för dem att tillåta en hantering som var progressiv och nationellt anpassad till situationen i Grekland. Det hade kunnat skapa en annan dynamik också i andra länder, som Portugal och Spanien. 

Och inte minst var detta mycket viktigt för de regeringar som tuktade sina befolkningar utan att ha höga nivåer på statsskulden. Den tyska pressen mot reallöner, arbetsvillkor och offentliga stöd var lättare att sälja in till Tysklands befolkning om man kunde kräva offer av “lata” greker – trots att det på intet sätt skulle hjälpa tyska butiksanställda, industriarbetare och hemmafruar att grekisk sjukvård monterades ned och grekiska städare blev arbetslösa. Däremot gjorde många kapitalstarka intressen goda klipp när de billigt köpte upp strategiska tillgångar som den grekiska staten tvingades privatisera och sälja.¹³

Detta handlar naturligtvis inte om någon konspiratorisk “grand scheme”, utan om vilka intressen som blir representerade och vilken grundläggande förståelse av samhällsekonomins funktionssätt som både präglar systemet och reproduceras genom det. 

En farligt konform maktordning

EU-systemet präglas av ett demokratiskt underskott och ett dogmatiskt förhållningssätt till marknadsmodeller. Under eurokrisen drabbades Grekland av detta på ett extraordinärt vis. Det grekiska folkets prioriteringar formades och uttrycktes genom debatt, mobilisering och konflikt på nationell nivå. Men de kunde inte få genomslag, eftersom Grekland var bundet i en gemensam valutakonstruktion, med en övernationell politisk överbyggnad inriktat på att utsläcka varje försök till handlingsfrihet. 

Ekonomiskt mötte den grekiska vänsterregeringen ett system mer inriktat på att värna det europeiska kapitalet – bankernas intresse av att rulla över sina kapitalförluster och bolagens behov av att rulla över kostnader på arbetstagare – än att hantera krisen solidariskt och socialt. 

Att stater i en globaliserad, kapitalistisk världsekonomi måste förhålla sig till marknadskrafter är uppenbart och ofrånkomligt. Greklands fall understryker hur ödesdigert det kan vara att förlora nationellt självbestämmande i den komplexa navigeringen.

Fungerande folkstyre ger handlingsfrihet

Just detta är en lärdom att reflektera över i Norge idag, trots att Norge med sin gigantiska statsfinansiella förmögenhet står mycket långt undan Greklands situation 2010 eller 2015. Nationellt handlingsutrymme under globala kriser är inget man utan vidare kan shoppa på marknaden. 

I en osäker omvärld är det till exempel stor skillnad mellan att värna sin ställning som självständig energipolitisk aktör med  säregna förutsättningar och nationellt uppbyggd kapacitet, kontra att underordna sig ett EU-styrt marknadssystem som råvaruleverantör i ofrånkomlig politisk periferi. Och när både USA och Ryssland beter sig annorlunda – mer hotfullt – än vad som fanns i de flestas kalkyler för 15 eller 10 år sedan, ligger säkerheten för ett litet land som Norge i handlingsfriheten att bilda och rekalibrera allianser utifrån egna intressen. 

Nationell handlingsfrihet och möjligheterna till ett organiskt framvuxet, demokratiskt samtal om vägval, kan inte prissättas, men är särdeles dyra att förlora. Det kommer alltid att finnas en frestelse hos regeringar att vilja “störta sitt folk”, särskilt i krissituationer. En klok demokratisk ordning begränsar möjligheten att det kan göras genom att en snäv krets katapulterar beslutsmakt till överstatliga institutioner. 

Ali Esbati
Ekonom, skribent och författare

Denna text är ursprungligen publicerad på norska i Nei til EU:s skriftserie Vett, nr 2:2025, samt på nätet av Agenda Magasin den 29 november 2025.

Bildattribuering: Ali Esbati, och en modifierad The First Class Travel Guide from United States of America, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons

1.  Varoufakis, Yannis (2018) Adults in the Room: My Battle with the European and American Deep Establishment, s. 471 ↩︎
2. Se till exempel: “Greece admits deficit figures were fudged to secure euro entry”, The Independent 16.11.2004  https://www.independent.co.uk/news/world/europe/greece-admits-deficit-figures-were-fudged-to-secure-euro-entry-533389.html. Också: “EU knew Greece’s figures were fiddled”, Guardian 05.12.2012
   https://www.theguardian.com/business/2012/dec/05/eu-knew-greece-figures-fiddled ↩︎
3.  På några år sköt skillnaden – den så kallade spreaden – mellan tyska och grekiska 10-åriga statsobligationsräntan från enstaka procent till tvåsiffriga tal. Se till exempel “How Greece came back from the brink”, Financial Times, 11.07.2025 ↩︎
4. De faktiska siffrorna visade tvärtom att grekerna arbetade flest timmar per år av alla i Europa. Siffror från OECD 2014, se till exempel  “Grekerne jobber mest i Europa”, Aftenposten 13.07.2015 https://www.aftenposten.no/verden/i/yp6R/grekerne-jobber-mest-i-europa  ↩︎
5. OECD-statistik. Om detta och flera andra missvisande uppgifter som florerade vid denna tidpunkt skrev jag och Lars Gunnesdal i en kronikk 2012:  “Mytene om Hellas”, Aftenposten 23.02.2012 https://www.aftenposten.no/meninger/i/6jAzQ/mytene-om-hellas ↩︎
6.  Enligt OECD var motsvarande den andel av utgifter som användes till socialt skydd i olika former (pensioner, arbetslöshetsersättning, uføretrygd) 2007, före finanskrisen, 21,3 procent av BNP. Detta var till exempel lägre än i Tyskland och Frankrike. Se noten ovan. ↩︎
7. Grekland har idag näst störst skillnad i EU (efter Italien) mellan sysselsättningsgraden för män och kvinnor – 18,8 procent, enligt Eurostat, Employment – annual statistics, april 2025 ↩︎
8. OECD, Economic forecast for Greece, 19.05.2025 https://economy-finance.ec.europa.eu/economic-surveillance-eu-economies/greece/economic-forecast-greece_enOECD, Economic forecast for Greece, 19.05.2025 https://economy-finance.ec.europa.eu/economic-surveillance-eu-economies/greece/economic-forecast-greece_en ↩︎
9. Fotnoten fungerar inte pga tekniskt fel. Se norska Agenda Magasin. ↩︎
10. Greece’s economic rebound in (painful) context” I Financial Times, 25.04.2024 https://www.ft.com/content/ba7e18ea-eaf4-4104-bbe7-bb7f97d182e5 ↩︎
11. ibid, Siffror från OECD ↩︎
12. ibid ↩︎
13. Se till exempel: Greece is sold off and sold out, Le Monde Diplomatique, juli 2016, https://mondediplo.com/2016/07/04greecesoldout ↩︎