I Svenska Dagbladet 27/5 2026 skriver Jesper Böjeryd, forskare i makroekonomi på Stockholms universitet, att om skulle Sverige ta steget och överge en egen penningpolitik så kan det innebära att Sverige får högre inflation och påverkas av andra länders skuldsättning. Dessa risker gör, enligt Böjeryd, att vi istället bör följa Danmarks exempel.

Böjeryd anser att dagens diskussion ignorerar stora potentiella kostnader som härrör från designen av eurosystemet och ekonomiska olikheter mellan medlemsländerna. Designen har nackdelar för vissa och särskilt är de värre för Sverige. Hans huvudargument är som följer.

Risk för högre inflation

Svensk inflation kan förväntas bli högre med euron som valuta. Som bekant sätts inom eurozonen penningpolitiken av Europeiska centralbanken (ECB), med målet att hålla den genomsnittliga inflationen på 2,0 procent och målet gäller för zonen som helhet. Eurozonen har i genomsnitt legat nära målet under de senaste 26 åren (2,1 procent mot Sveriges 2,0 procent). Men i eurozonen finns det betydande skillnader mellan länderna. Sedan eurons införande har Nederländerna, Spanien, Österrike och Luxemburg haft systematiskt högre inflation, ett genomsnitt 2,4 procent per år, medan Tyskland legat i genomsnitt på 2-procentsmålet.

Böjeryd pekar på att skillnader på några tiondelar per år ackumuleras över tid: efter 26 år har tyska priser stigit med 64 procent medan nederländska har stigit med 79 procent.

Precis som euromotståndarna påpekade 2003 att ECB:s ”termostat” sitter i Frankfurt am Main och inte känner av situationen i Sverige anser Böjeryd det vara osannolikt att ECB:s penningpolitik skulle passa Sverige bättre än Riksbankens. Sverige är en relativt liten ekonomi som ECB kommer att visa mindre hänsyn till. En ökad osäkerhet kring inflationen har konkreta kostnader. Exempelvis försvåras löneförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, investeringar blir mer riskfyllda, och lånekostnader ökar. Detta är kostnader för Sverige som måste vägas in vid en eventuell euroanslutning, vilka Böjeryd helt riktigt pekar på.

Statsskuldskriser

Risk nummer två, enligt Böjeryd, gäller Sveriges eventuella blivande ansvar för andra länders statsskulder. Eurozonen har under de senaste två decennierna präglats av återkommande statsskuldskriser, och riskerna för framtida ser större ut nu än vid euro/kronafolkomröstningen 2003. Medan Sveriges statsskuld ligger på 33 procent av BNP, har Frankrike, Spanien och Italien konsekvent brutit mot eurozonens regler för offentliga finanser. Alla tre euroländers skulder ligger i dag över 100 procent av BNP – och de fortsätter växa. Stabilitets- och tillväxtpakten som det propagerades så mycket för 2003 som stommen i garanten för sunda offentliga finanser inom EMU – den är alltså inte vatten värd i verkligheten.

Genom att ge upp den egna valutan och gå med i euron åtar sig Sverige att också delta i den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) och stödja andra medlemsländer i lånekriser. När ett land inte kan låna på de finansiella marknaderna kan det vända sig till ESM. ESM lånar ut pengar med andra medlemmar som borgenärer – om Sverige blev euroland skulle vi också gå i borgen. Det innebär alltså att Sverige lovar att i värsta fall låna ut till länder med i dagsläget historiskt höga skuldsättningsnivåer. 

Böjeryd liknar det vid att på samma sätt som en bank skulle vilja ta ut en högre ränta på föräldrars lån när de går i borgen för sitt barn, kan finansmarknaderna vilja ta ut en högre ränta på svenska statslån när Sverige har åtagit sig att låna ut till länder i framtida statslånekriser. Detta innebär att en större andel av skatteintäkterna går till räntebetalningar. I värsta fall får Sverige även behöva betala krisande länders lån. När Grekland höll på att gå i konkurs var euroländerna de som först och främst fick ställa upp med lån.

Euroländer betalar för ECB:s stödköp

Ett tredje designbeslut i eurostrukturen som Böjeryd pekar på leder till mer omedelbara kostnader är ECB:s köp av värdepapper. Dessa uppstår som konsekvens av hur ECB genomför köp av värdepapper såsom statsobligationer (kvantitativa lättnader). Köpen sker via euroländernas egna riksbanker. På grund av flödet av pengar och varor mellan länder blir då euroländer med lägre finansiell risk, som Tyskland och Nederländerna, utlånare till centralbanker i euroländer med högre risk, som Italien och Spanien. I detta system får riksbankerna i de mindre säkra länderna låna billigare än annars, vilket leder till att de får sina lånekostnader subventionerade.

Böjeryd påvisar att aktuell forskning av Chien med flera visar att dessa subventioner är dyra för utlånande länder. De finner att kostnaden för Tyskland motsvarar 0,5 procent av BNP per år. Under 2025 var det ungefär lika mycket som Sverige betalade i räntor på sin statsskuld. Under eurokrisen uppgick kostnaden för Tyskland till över 2,0 procent av BNP per år. Utifrån Sveriges goda statsfinanser är det rimligt att anta att systemet kommer vara minst lika kostsamt för Sverige om vi skulle övergå till euro som valuta.

Göra som Danmark?

Böjeryd är helt rätt ute när han framför att innan Sverige fattar ett beslut att eventuellt ge upp den egna valutan bör kostnaderna som han lyfter – och andra – utredas och kvantifieras med målet att de tydligt ska kunna vägas mot lika noggrant kvantifierade fördelar. Ja, vilka är fördelarna med att ge upp den egna valutan?

Böjeryd föreslår att ett mellanalternativ ska övervägas: att Sverige prövar den danska modellen. Detta innebär att knyta kronan till euron och därmed vinna de större handelsmässiga fördelarna, men utan att ta steget in i eurosamarbetets statsfinansiella riskdelning och subventionering av lånekostnader.

Det kan vara ett alternativ – men bäst är att Riksbanken har möjlighet att styra penningpolitiken som den finner bäst för Sverige. Att knyta kronan till euron kan man i alla fall ångra och ändra sig om. Går man med i euron så går det inte att ångra.

Jan Å Johansson