Sedan 1990-talet har socialdemokratiska och kristdemokratiska partier i de europeiska länderna i princip likartade ekonomisk-politiska program. De förstnämnda är möjligen något mer positiva till sociala projekt. Socialdemokraterna har precis som liberaler och kristdemokrater omfamnat privatiseringar av allmännyttiga tjänster och offentlig sektor, samt varit med och avreglerat ekonomin och marknader som energi, post, och telekommunikation. Socialdemokraterna har fullständigt strukit sin kritik mot marknadsekonomin och tankarna om att ”tämja kapitalismens avarter” utan tror nu på en variant av nyliberalismen som resulterar i ökade sociala klyftor när de sitter vid regeringsmakten. Fördelningspolitik finns inte som vokabulär hos socialdemokraterna av idag. Det finns samtidigt en eftersläpningseffekt bland många väljare. De har av olika skäl, antingen på grund av brist på politisk kunskap eller av ursäktande skäl, en oförmåga att se det faktum att Socialdemokraterna idag i sitt politiska innehåll inte är socialdemokratiska med en traditionell social reformagenda utan snarare ska definieras som socialliberala och marknadsliberala mittenpartier.
De tre politiska familjerna kristdemokraterna, liberalerna och socialdemokraterna sätter sitt hopp till EU-institutionerna där de gör upp politiska kompromisser tillsammans. I början av 1990-talet talade de svenska socialdemokraterna mycket om att ta matchen med de multinationella företagen genom närvaro i Bryssel och man skulle sätta Europa i arbete. Inget av det skedde, och det är idag bortglömt.
Ur rent ideologisk synpunkt är de socialdemokratiska partierna någon nyans av pragmatiska socialliberaler. Definierar man benämningen ”socialdemokrat” som en anhängare av en klassisk teori om blandekonomi – någon slags social marknad med planerade inslag och även starka samhällsägda företag – då är inte de socialdemokratiska partierna socialdemokrater.
Det sociala medvetandet bland socialdemokratiska partier är idag lågt eller inte alls förekommande då många av deras heltidspolitiker är politiska broilers för vilka politiska principer bara är ett hinder i en politisk karriär som kräver smidighet. Att komma ur arbetarklassen och kämpa för arbetarklassen – sådana politiska principer är bara krångliga. Arbetare förstår sig de socialdemokratiska yrkespolitikerna sig inte alls på – och tvärtom förstår sig inte många arbetare på de socialdemokratiska politikerna då de rör sig i två helt olika världar. Sociala reformer för arbetarklassen eller de fattigaste finns inte på de socialistiska/socialdemokratiska partiernas agendor, och i en del östeuropeiska länder ses fattigdom som en privatsak, även av de välmående socialdemokratiska politikerna, vilka inte umgås med fattiga.
Korruptionen har varit utbredd i en del av de socialdemokratiska partierna, både för att fylla på det egna privata bankkontot och för att finansiera det egna partiets valkampanjer. En höjdpunkt var nog när den italienska före detta socialistledaren och premiärministern Bettino Craxi avled i januari 2000 i landsflykt i Tunisien – koncentrationen av skurkar i tid och rum har nog aldrig varit större än på hans begravning.
Intern demokrati saknas i de socialdemokratiska partierna, de är storföretag där man gör karriär genom lojalitet gentemot partiledningen som toppstyr allt. En dag hoppas man själv bli en del att klicken i toppen som fördelar de politiska jobben.
Politiken har blivit ett yrkesskrå där man börjar i studentförbundet på universitetet, går vidare till departementsjobb och sedan följer en karriär av politiska uppdrag. De personer som kommer från vanliga yrkesarbeten och väljs in för att representera sin hemtrakt, sina arbetskamrater, sin lokala partiorganisation etc blir allt färre och även alltmer marginella i förhållande till de politiska rådgivarna och PR-konsulterna.
En jämförelse av valresultat 1975-1999-2022
I EU-debatten 1994 om Sverige skulle gå med i EU eller inte skröt det socialdemokratiska etablissemanget som till exempel Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Allan Larsson om att ”vi ska skapa socialdemokraternas Europa” med en sysselsättningsunion, ett arbetarnas Europa, utmana det europeiska kapitalet etc. Allt detta föll platt till marken av olika skäl. Att de socialdemokratiska partierna backat kraftigt i storlek de senaste decennierna kan konstateras i följande tabell:
Tabell 1. 1. De västeuropeiska socialistiska/Socialdemokratiska partiernas resultat i parlamentsvalen (undantag Frankrike första omgången i presidentvalen) omkring åren 1975 respektive 1998 respektive de senaste valresultaten
| Land och S-parti | Val perioden 1974-1988 | Val perioden 1995-1999 | Senaste valet |
| Sverige – SAP | 1976: 42,7% | 1998: 36,4% | 2022-09: 30,3% |
| Danmark – S | 1975: 29,9% | 1998: 35,9% | 2022-11: 27,5% |
| Finland – SDP | 1975: 24,9% | 1999: 22,9% | 2019: 17,7% |
| Tyskland – SPD | (Väst-) 1976: 42,6% | 1998: 40,9% | 2021: 25,7% |
| Nederländerna – PvdA | 1977: 33,8% | 1998: 29,0% | 2021: 5,7% |
| Belgien | 1977: BSP (Fland) 13,0%, BSP (Vall) 10,8% | 1999: SP 9,55%, PS 10,2% | 2019: SPA 6,7%, PS 9,5% |
| Luxemburg – LSAP | 1974: 29,15% | 1999: 23,7% | 2018: 17,6% |
| Frankrike – PS | 1974: 43,25% (PS+PCF+MRG) | 1995: 23,3% | 2022-04: 1,75% |
| Österrike – SPÖ | 1975: 50,4% | 1999: 33,2% | 2019: 21,2% |
| Italien | 1976: 34,4% (PCI), 9,6% (PSI), 3,4% (PSDI) | 1996: 21,1% (PDS), 0,4% (PS) | 2022-10: 19,1% (PD) |
| Spanien – PSOE | 1977: 29,3% | 1996: 37,6% | 2019-11: 28,0% |
| Portugal – PS | 1976: 34,9% | 1999: 44,1% | 2022-01: 41,4% |
| Irland – Labour | 1977: 11,6% | 1997: 10,4% | 2020: 4,4% (Labour), 2,9% (SD) |
| Grekland – PASOK | 1977: 25,3% | 1996: 41,5% | 2019: 8,1% (PASOK/KIDISO) |
| Cypern – EDEK | 1976: 71,9% (DIKO-AKEL-EDEK) | 1996: 8,1% (EDEK) | 2021: 6,7% (KS-EDEK) |
| Malta – MLP/PL | 1976: 51,5% | 1998: 47,0% | 2022-03: 55,1% |
| UK – Labour | 1974-10: 39,2% | 1997: 43,2% | 2019: 32,1% |
| Island – S/SDA | 1974: 9,1% | 1999: 26,8% | 2021: 9,9% |
| Norge – DNA | 1977: 42,5% | 1997: 35,0% | 2021: 26,4% |
Nu på 2020-talet ses det som en seger för de socialdemokratiska partierna om de blir det största partiet i valen – då kan man leda det politiska kompromissarbetet. Vindarna blåser åt olika håll i olika länder beroende på sittande regerings prestationer, inrikes korruptionsskandaler, låg- eller högkonjunktur med mera. Men för de socialdemokratiska partierna har det varit, med få undantag, motvind nästan överallt de senaste tjugo åren.
I Central- och Östeuropa, där länderna blev parlamentariska demokratier omkring 1990 och de flesta inträdde i EU 2004, hade en del av de postkommunistiska (men mycket marknadsliberala) socialdemokratiska partierna valframgångar i pendeleffekterna under den ekonomiska omvandlingsperioden i början av 1990-talet. Men i flera länder av dessa länder har socialdemokraterna nu slagits ut eller marginaliserats.
Tabell 2. Valresultaten för de socialdemokratiska partierna i de senaste parlamentsvalen i EU-länderna i Central- och Östeuropa
| Land och S-parti | Valår och resultat i % |
| Estland – SDE | 2019: 9,8% |
| Lettland – Harmoni | 2022-10: Harmoni 4,8% (0 mandat) |
| Litauen | 2020: 9,3% (LSDP). 3,2% (LSDDP) |
| Polen – SLD | 2019: 12,6% |
| Tjeckien – CSSD | 2021: 4,7% (0 mandat) |
| Slovakien – SMER-SD | 2020: 18,3% |
| Ungern – MSZP | 2022-04: 34,4% (storkoalition inkl MSZP) |
| Bulgarien – BSP | 2022-10: 9,0% |
| Rumänien – PSD | 2020: 28,9% |
| Slovenien – SD | 2022-04: 6,7% |
| Kroatien – SDP | 2020: 24,9% (storkoalition 5 partier inkl SDP) |
Få regeringspositioner i EU-länderna för S
I november 2022 innehade så kallade socialdemokrater regeringschefsposterna i sex länder: Danmark (dock regeringsförhandlingar i skrivande stund), Finland, Tyskland, Spanien, Portugal och Malta.
I ytterligare fyra länder sitter socialdemokratiska partier med i koalitionsregeringar: Belgien (sjupartikoalition), Luxemburg, Slovenien och Rumänien (i de tre sistnämnda länderna är det trepartikoalitioner).
Totalt satt alltså socialdemokratiska partier med i tio av 27 EU-länders regeringar i slutet av hösten 2022.
I Tjeckien och Lettland är de socialdemokratiska partierna inte ens representerade i de nationella parlamenten. Det kan också konstateras att PASOK i Grekland och PS i Frankrike för närvarande har ytterst låga valresultat. I Polen och Ungern är de S-märkta partierna så svaga att de står långt från regeringsmakten.
Instabil väljarkår, instabila partier, instabila ideologiska ståndpunkter
I flera av länderna som blev parlamentariska demokratier omkring 1990 är varje val som hela havet stormar med nya hastigt uppdykande, i regel borgerliga, partier som tar storslam (ofta försvinner de i nästa val) och de politiska ideologierna är totalt borta från debatten. Partier kommer och går och en del av dem kan genomföra politiska helomvändningar. Rumänska Demokratiska Partiet (PD), som ursprungligen varit en del av det rumänska kommunistpartiet, bytte 2005 från Europeiska Socialdemokratiska Partiet till kristdemokratiska Europeiska Folkpartiet (EFP) i samband med att man bytte partiledare. Efter några sammanslagningar har resterna av detta parti hamnat i Nationella Liberala Partiet (PNL), som i sin tur också tillhör EPP.
I Italien upplöstes det gamla kommunistpartiet (PCI) 1991 och omvandlades till Vänsterns demokratiska parti (PDS). Partiet gick 1998 vidare till att bli Vänsterdemokraterna (DS) och slogs 2007 sig samman med andra mittenvänsterpartier till att bli Demokratiska partiet (PD). Flera ”tänkare” på högerkanten inom de europeiska socialdemokratiska partierna har argumenterat för att bilda nya ”demokratiska” mittenpartier och har sneglat på hur Demokraterna i USA är uppbyggda. I Japan gick en del av Japans Socialistparti 1996 över till Demokratiska partiet, men det partiet är numera upplöst och i Italien har inte DP-projektet varit precis lyckat. Tvärtom har den ideologiska upplösningen av socialdemokraterna lett till förvirring och profillöshet. Därför avstannade nog idéerna på nya mittenpartiprojekt.
Ingen kontakt med arbetarväljare och avsaknad av socialt medvetande
I Norden håller de svenska socialdemokraterna numera distans till sitt danska syskonparti under valrörelserna. På grund av det sistnämnda partiets strama migrationspolitik har svenskarna beröringsskräck – skulle de stötta danska S i valrörelserna skulle Sverigedemokraterna hånskratta och använda det som politiskt vapen i Sverige.
Ända sedan 1990-talet har högerpopulistiska partier som FPÖ i Österrike och FN/RN i södra Frankrike varit de största arbetarpartierna (senare har FN/RN även gått fram i de gamla industriområdena i norra Frankrike). De socialdemokratiska partierna har ofta hållit ställningarna i medelklassen, det ser vi inte minst i Sverige, men de har tappat arbetarväljarna mer och mer.
Sällan ser vi nytt engagemang i de socialdemokratiska partierna – ett undantag var Jeremy Corbyn i brittiska Labour i valet 2017. Han var hatad och motarbetad av högern inom sitt eget parti, men ändå tog partiet under hans ledning 40,0%. Sedan kom Brexit. Corbyn hade alltid varit mot det brittiska EU-medlemskapet, precis som Labourpartiet var så sent som i början av 1980-talet. Ekvationen blev omöjlig för Labour – det gick inte att behålla både Remainröstare i London samt den del av Labourväljarna i norra England som röstat ja till Brexit. Labours röda mur i norra England föll i valet 2019 när ”Workington man” – män över 45 utan högre utbildning, som gillar rugby och tidigare röstat Labour men röstade för Brexit i 2016 års folkomröstning – bytte parti och röstade på de konservativa. Corbyn fick skulden för detta, när det egentligen var Labours högerflygel som avvisade den marginaliserade arbetarklassen i norra England.
De socialdemokratiska partierna inger inget hopp om förbättring för de utsatta och fattiga grupperna i samhället, som de en gång gjorde från 1920-talet och framåt till ungefärligen 1980-talet. Den nya politikergenerationen spårade sedan ur ideologiskt och tappade kontakten med arbetarrörelsens rötter. De som är arbetslösa idag eller tar emot försörjningsstöd är inte medlemmar i de socialdemokratiska partierna. De socialdemokratiska politikerna har inte heller någon kontakt med dessa tidigare nämnda grupper. De socialdemokratiska partierna håller någorlunda ställningarna bland sina väljare i medelklassen och det är denna socialgrupps intressen de idag tar till vara.
Inget blivit gjort i regeringsställning
I dåvarande EU-15 omkring åren 1998-1999 satt de socialdemokratiska regeringarna med i regeringarna i 12 av 15 medlemsländer. Dock var det i få länder de hade en vänstermajoritet, utan det handlade ofta om koalitionsregeringar där socialdemokraterna ibland var lillebror. Resultaten från dessa år var dock inte ”socialdemokratiska” utan tvärtom rådde privatiseringspolitik och social dumping. New Labours Tony Blair blev både politiskt och personligt god vän med den italienska högermannen Berlusconi. Blair och Gerhard Schröder från tyska SPD lanserade också ”den nya mitten” som politiskt begrepp.
Vi kan jämföra hur några av 1970-talets mer lyckade profilerade socialdemokratiska politiker Olof Palme, Willy Brandt och Bruno Kreisky hade en stor respekt över hela Europa i olika politiska läger – de kan jämföras med 00-talets Tony Blair, Gerhard Schröder och Göran Persson – som i sina politiska uppdrag hade en total avsaknad av socialt medvetande och efter sina respektive politikerkarriärer tjänat miljoner på olika, ibland moraliskt tveksamma, näringslivsuppdrag.
Stefan Löfven valdes i oktober 2022 till ordförande i det Europeiska socialistiska/socialdemokratiska partiet (ESP). Ett utmärkt och signifikativt val i enlighet med den politiska linjen att inte åstadkomma någonting annat än att sitta vid köttgrytorna. Han efterträdde bulgaren Sergey Stanishev, som suttit som ordförande i ESP sedan 2011. Den senare var ännu en slätstruken socialist med skandaler i bagaget från sitt hemland.
Förlorare i EU-parlamentet
I samband med den svenska debatten om EU-medlemskapet 1994 talade de svenska socialdemokraterna vitt och brett om den ”Socialdemokratiska gemenskapen” och underströk å det kraftfullaste att den dåvarande ESP-gruppen var den största i EU-parlamentet (på grund av att det dåvarande enpersonsvalkretssystemet i Storbritannien gynnade New Labour extremt fördelaktigt i EU-parlamentsvalet 1994). Men redan i EU-parlamentsvalen 1999 förlorade ESP-gruppen förstaplatsen till kristdemokratiska/borgerliga EFP-gruppen. Den nuvarande S&D-gruppen (Socialister/Socialdemokrater och Demokrater) har därefter tappat än mer i de följande EU-parlamentsvalen och har nu ungefär 20% av platserna i parlamentet.
Vilka politiska strömningar går det egentligen bra för i valen…
Men… vilka europeiska politiska ”familjer” går det bra för? De gröna partierna är nästan helt frånvarande i de central- och östeuropeiska länderna, likaså gäller det vänstern.
Liberalernas partifamilj är i regel småpartier klämda sedan länge mellan socialdemokrater och kristdemokrater. Kristdemokratiska/allmänborgerliga partier har också tappat en del de senaste åren. De enda partier det går bra för på olika håll i Europa är de med högerpopulistisk/främlingsfientlig/högernationell inriktning.
Slutsats
Som trenden nu ser ut kommer de socialdemokratiska partierna att fortsätta den nedåtgående trenden och i än fler länder kan de marginaliseras i framtiden. De har inget speciellt att erbjuda arbetarväljarna utan kommer att vara baserade i en medleklass som är lite lagom radikal. De socialdemokratiska partihierarkierna är toppstyrda karriärmaskiner där politisk idealitet saknas.
I de fall de socialdemokratiska partierna har suttit i regering har resultat uteblivit i form av bättre generell social välfärd, lägre arbetslöshet, minskade sociala klyftor, etc. Vem kan minnas något den socialdemokratiskt ledda regeringen i Sverige 2014-2022 gjorde konkret för att förbättra de sociala villkoren för vanligt folk?