EU har påbörjat en ny utvidgning som kan leda till att unionen snart har 35 medlemmar. Det kommer att bli svårt att få in alla dessa länder i en federal superstat, och det finns en chans att EU behöver acceptera att länder samarbetar på olika sätt.
EU består idag av 27 medlemsländer – EU27 efter Storbritanniens utträde. Nu talas om en ny utvidgning och begreppet EU35. Kandidatländerna är Turkiet (sedan 1999), Nordmakedonien (2005), Montenegro (2010), Serbien (2012), Albanien (2014), Moldova (2022), Ukraina (2022) och Bosnien och Hercegovina (2022). Kosovo (inte erkänt som land av alla EU-länder) och Georgien lämnade också in medlemskapsansökningar 2022. Förhandlingarna mellan EU och Turkiet har alltså pågått i mer än tjugo år och anses nu stå stilla. Serbien och Montenegro anses ligga bäst till för att komma med i EU tidigast. Men flera av länderna har problem med korruption, omfattande organiserad brottslighet, trafficking, rättsosäkerhet, dålig demokratiutveckling och så vidare. Inga direkt trevliga länder som man som skandinav vill dela pengar, poliskår eller rättssystem med.
Hur ska då EU35 organiseras – två alternativ
Ska unionen bli en superstat som styrs av en nomenklatura i Bryssel med en exekutiv EU-president, en federal polis, och en EU-armé? Ska EU få en mycket större budget som ger och tar pengar från olika medlemsländer och styr medlemsländernas inrikes budgetarbete? Ska unionen få en utrikestjänst som ersätter all utrikespolitik från medlemsländernas sida och så vidare? Federalisterna anser att det bara är för ett medlemsland att godta allt detta eller utträda – vilket Storbritannien gjorde när EU inte ville kompromissa på skrivningen ”allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken” (artikel 1 i EU-fördraget).
Men fler och fler politiker i medlemsländerna inser att denna modell inte kommer att hålla i ett EU35. Det finns många olika skäl – till att börja med det praktiska skälet att det är svårt att inordna så heterogena länder under en federal stat. Det är enklare om de länder som vill integrera sig totalt går vidare i en egen grupp.
Ett EU35 har också problem med legitimitet. Om inte alla länder får en EU-kommissionär är det risk att kommissionens roll som de små medlemsländernas försvarare kommer att försvinna. Länderna kommer också att få svagare representation i EU-parlamentet. Med stora delegationer från Ukraina och Turkiet skulle antalet svenska EU-parlamentariker krympa rejält. Kanske till så få som tio. I en sådan storskalig superstat skulle den demokratiska representationen kännas mycket avlägsen för den enskilda väljaren.
Alternativet är att ett EU35 skulle kunna vara en union där makten ligger i mycket hos de nationella parlamenten,och länderna samverkar i olika former. En del är med i euron medan andra är det inte, en del är med i EU-armén medan andra inte är det, en del är med i en mer omfattande EU-budget med utbyte av direkt EU-skatt och EU-subsidier etc. Den gemensamma jordbrukspolitiken måste till exempel förändras om Ukraina går med – hur ska detta kärnområde inom EU klara det? Ska man tvinga Ukraina till opt-out från jordbrukspolitiken?
Detta andra alternativ till samarbetsformer genom ”menyval” för EU-länderna har flera olika namn i EU-jargongen: flexibel integration, eller differentierad samverkan, eller variabel geometri.
Förespråkarna för den federala EU-staten
EU-parlamentets majoritet har alltid varit förespråkare för att EU ska bli en federal stat (kanske till och med en enhetsstat med tanke på alla de politikområden EU-parlamentet vill att EU ska ta över) där EU-parlamentet är högsta politiska beslutsfattare bland EU-institutionerna (möjligen i samarbete med en EU-president). EU-parlamentarikerna från olika länder och partier är de som är engagerade i respektive EU-partier och utgör ryggraden i dem. Inför EU-parlamentsvalen 2014 gjorde dessa federalistiska EU-parlamentariker en framstöt att försöka få till EU-parlamentsvalen som ett presidentval. Tanken var att EU-partierna skulle utse kandidater till ordförande (president) för EU-kommissionen, och att posten skulle gå till den kandidat vars grupp fått flest mandat. Kristdemokraternas kandidat Jean-Claude Juncker blev sedan EU-kommissionsordförande.
Men inför EU-parlamentsvalen 2019 såg inte de politiska krafterna i medlemsländerna denna toppkandidatmodell som någon bra idé, och EU-kommissionsordförande blev sedan en person som inte varit direkt inblandad i EU-parlamentsvalen – den tyska kristdemokraten Ursula van der Leyen. Toppolitikerna från EU-länderna vill själva lägga ett pussel över maktpositionerna inom EU utan inblandning från EU-federalisterna i EU-parlamentet (som står lägre i den politiska rangordningen än regeringsmedlemmar i medlemsländerna).
Även om en majoritet i EU-parlamentet alltid förespråkat mer och mer EU-federalism har det på senare år blivit en allt starkare minoritet som motsatt sig detta. EU-parlamentariker från de mindre medlemsländerna har oftast inte varit särskilt intresserade av EU-federalism. EU-federalisterna finns främst bland EU-parlamentarikerna från de stora länderna Tyskland, Frankrike och Spanien.
Ett exempel kan hämtas från EU-parlamentets omröstning om Verhofstadtbetänkandet om möjliga utvecklingar och justeringar av den nuvarande institutionella strukturen för Europeiska unionen (A8-0390/2016) torsdagen 16 februari 2017. På Verhofstadtbetänkandet röstade 283 ledamöter ja, 269 nej och 83 avstod. EU-federalisterna fick en svagare uppbackning för sin ”vision” om ett framtida EU än vad de fram till dess erhållit i EU-parlamentet.
De flesta politiska grupperna var splittrade – i den kristdemokratiska EPP-gruppen (där M och KD ingår) röstade inte ens hälften av de närvarande för betänkandet. Inom de europeiska Socialdemokraterna (S&D) var uppslutningen starkare med närmare två tredjedelar som röstade för, den konservativa ECR-gruppen (där SD ingår) röstade i princip enigt nej, dåvarande liberala ALDE-gruppen (där C och L ingick) röstade till fem sjättedelar ja, men det fanns alltså även där ett motstånd, vänstergruppen GUE/NGL röstade nästan enigt nej, ledamöterna i Gröna gruppen röstade nästan alla ja samt bland diverse högerradikala och grupplösa röstade så gott som alla nej.
De delegationer inom EPP där flest röstade nej eller avstod var Sverige, Danmark, Nederländerna, Irland, Malta, Tjeckien, Polen, Estland, Lettland, Bulgarien och Rumänien.
Inom S&D-gruppen finns också en del opponenter mot den rådande EU-federalistlinjen.
I den rumänska delegationen (det av korruption skadade partiet PSD) röstade nästan samtliga nej. De danska och maltesiska S/Labour-partierna med tre ledamöter vardera röstade också nej. Det svenska S-partiet var splittrat, de mer EU-kritiska Hedh och Ulvskog röstade nej, medan de tre mer ”EU-kramande” S-ledamöterna avstod – att rösta ja hade sett för illa ut i Sverige. Irländska Labours enda ledamot röstade också nej. Av de fem polska ledamöterna tillhörande S&D-gruppen röstade fyra nej och en ja. Ungefär en tredjedel av den italienska S&D-delegationen röstade nej eller avstod, även tre franska Socialister röstade nej. Allt detta sammantaget gör att man kan konstatera att inte heller S&D-gruppen har med sig alla sina medlemspartier på EU-federalistprogrammet.
Av de svenska ledamöterna i EU-parlamentet röstade bara två från Liberalerna för medan en centerpartist och tre socialdemokrater fegade ur och avstod.
Sammantaget – om ett nytt överstatligt EU-fördrag för ett framtida EU35 innehållande betydande EU-federalistiska ”reformer” för ökat Brysselstyre inom utrikespolitik, skattepolitik, ökad EU-budget etc så kommer det att stöta på betydande motstånd i många medlemsländer. Det har nog ingen chans att bli antaget i enhällighet mellan medlemsländerna – även om försök görs att bara räkna det totala antalet ja- och nej-röstersammantaget i medlemsländerna så att de större medlemsländernas vilja väger tyngre.
Vill man se ett framtida EU35 så kommer det bli stora problem om man villkorar det med federalisternas agenda. Vill man se en utvidgning i verkligheten är bästa sättet troligen att utveckla en flexibel integration i EU där varje medlemsland avgör sitt eget engagemang i unionens olika politiska projekt.
Vill man se ett framtida EU35 så kommer det bli stora problem om man villkorar det med federalisternas agenda. Vill man se en utvidgning i verkligheten är bästa sättet troligen att utveckla en flexibel integration i EU där varje medlemsland avgör sitt eget engagemang i unionens olika politiska projekt.
Jan Å Johansson
Lästips:
Ylva Nilsson skriver kritiskt om planerna på att utvidga EU till 35 medlemmar.
Jean Monnet professorn Alberto Alemanno skriver om flexibel integration i the Guardian