Våra argument mot ett svenskt EMU-medlemskap 2003 är lika giltiga idag.

* Viktigast av allt – det är idag Sverige självt som äger frågan om vår valutakurs mot omvärlden och vi fattar våra egna beslut om valutan ska gå upp eller ner. Om räntan höjs till 8% så kan växelkursen kanske gå från 11 till 9 kronor för en euro. Det är Riksbankens eget beslut om det ska bli så. Men är den svenska regeringen intresserad av en kraftig höjning av räntan? Som det är nu kan vi exportera relativt billigt och det gynnar sysselsättningen. Att höja räntan än mer mot nuvarande läge kan leda till att än fler företag hamnar i bekymmer och att invånare i Sveriges land kanske måste lämna sina överbelånade hus och lägenheter. Den smällen vill nog inte Sveriges styrande ta. Att Sverige skulle gå med i EMU med en växelkurs på mer än 11 kronor mot en euro har avfärdats av så gott som alla.

* Genom att Sverige har en egen valuta har vi en egen penningpolitik. Lehmankraschen 2008 i USA blev en extern ekonomisk chock runtom i världen. Sverige kunde hantera denna chock genom penningpolitiken och en flytande valuta. Hade vi varit med i EMU skulle istället vår finanspolitik fått ta smällen genom nedskärningar i statens utgifter och/eller skattehöjningar. Som alltid är det de mest utsatta och de fattigaste i samhället som drabbas i kristider genom nedskärningar i socialförsäkringar och gemensam samhällsservice. Arbetslösheten ökar och skattehöjningar för de rika blir det i regel inte – det blir bara svångremspolitik. Socialdemokraterna påstår sig värna om de fattiga och utsatta i samhället, ändå vill de ha ett EMU-medlemskap och införa ett system vars konsekvens är just att de utsatta i samhället blir än mer utsatta. Är EMU-medlemskap i konsekvent linje med Socialdemokraternas traditionella ideologiska synsätt? Absolut inte.

* Just för att försöka häva effekterna av en avskaffad penningspolitik föreslog några socialdemokratiska EMU-supportrar inför folkomröstningen 2003 att Sverige skulle upprätta en buffertfond. Denna fond skulle användas i lägen då man behövde bemöta externa ekonomiska chocker. Men det krävs oerhört mycket pengar i en sådan fond för att den till exempel skulle kunna häva effekterna av Lehmankraschen eller liknande händelser. Möjligen var buffertfondsidén en ploj för att få arbetare att rösta för EMU. Dock, buffertfondsidén snedtände i debatten på grund av kostnaderna, dels ’r kollektiv kapitalinsamling är inte populärt i borgerliga kretsar samt om man nu behövde buffertfonder så var väl införandet av euron alltså ett osäkert projekt? Slutligen avfärdades idén 2003 av Göran Persson med orden: ”Någon fondsocialism ska vi inte ha”.

* Det klagas på att det är dyrare att åka utomlands. Erfarenheten från till exempel eurolandet Irland 2009 visar att med euron som landets valuta har många irländare ändå inga euro att åka utomlands för. När ett land har euron som valuta gäller intern devalvering under ekonomiska kristider. Irländarna upplevde detta under 2009 när de fick mellan 5 till 20 procents lönesänkningar för att öka landets konkurrenskraft.

* I många EMU-länder finns det banker som har dåliga affärer, men av politiska skäl hålls de under armarna av sina respektive länders regeringar. Bankkonkurser är inrikespolitik och den prioriteras högre än gemensamma EU-regler. Det kan vara till exempel av regionalpolitiska skäl eller att det sitter politiska höjdare i bankstyrelserna med goda kontakter som gör att en insolvent bank kan leva vidare. EU har inrättat en bankunion och tanken med det är att EMU-länderna ska ta ett gemensamt ansvar för alla banker. Men det går trögt eftersom bankerna är i mycket varierande skick i olika länder. Sverige som icke-EMU-land kan välja om man vill vara med i bankunionen fullt ut – vi har klokt nog valt att inte vara med.

* EMU-länderna har flera gånger brutit mot de gemensamma regler de själva satt upp angående bland annat budgetunderskott. Vill man dela pengar i en klubb där medlemmarna inte följer sina egna regler?

* Om eurozonens egna regler för inträde skulle gälla skulle inte eurozonen tillåtas vara med i valutaunionen. Särskilt nogräknade med intaget av medlemmar har inte varit eurozonens signum. Grekland kunde gå med i EMU 1/1 2002 tack vare ”kreativ bokföring”. Att Grekland inte var moget då för att ge upp drachma och gå med i EMU var känt, men eurozonen behövde vid denna tid bevisa att man var en expansiv valutaunion.

* Maastrichtkriterierna, är fyra ekonomiska krav som varje medlemsland inom EU som inte har euron som valuta måste uppfylla för att kunna införa nämnda valuta. Ett av dessa kriterier är statsskulden får inte överstiga 60 procent av BNP och att budgetunderskottet inte får överstiga 3 procent av BNP i enlighet med vad man kommit överens om genom stabilitets- och tillväxtpakten. Vad gäller statsskulden har Belgien, Italien och Grekland aldrig sedan 1999 då man kom överens om pakten varit under en statsskuld på högst 60 procent av BNP. Sedan 2011 har också Portugal varje år haft en statsskuld långt över 60 procent. Men när man startade EMU-projektet uttalades det att det viktiga var att man var på väg att nå målet – inte att man hade uppnått det. Det gäller att vara praktisk när man tolkar Maastrichtkriterierna.

Likaså urvattnades stabilitetspakten under 2000-talets början när flera medlemsländer bröt mot reglerna. Portugal fick en åthutning i november 2002 och EU:s finansministrar beordrade landets regering att omedelbart få ner sitt budgetunderskott under tre procent av BNP. Men så bröt även Frankrike och Tyskland mot denna regel och frågan om att bestraffa syndande länder släpptes som en het potatis. Än fler EMU-länder fick stora problem och PIIGS blev ett begrepp för de krisande Portugal, Grekland, Italien, Irland och Spanien.

Ska man verkligen gå med i en klubb som bryter mot sina egna regler?

* Vi har faktiskt erfarenhet i Sverige av ett sorts EMU-medlemskap – en mycket negativ erfarenhet. Det dyrbara kronförsvaret och den efterföljande kollapsen i november 1992 var en direkt konsekvens av att vi ”lekte EMU” och band den svenska kronan till eurons föregångare ecu. Att upprätthålla en fast växelkurs gentemot övriga EU-länder var katastrofalt. Till exempel bankernas kreditförluster mellan 1990 och 1993 har bedömts ha uppgåtts till 179 miljarder kronor varav skattebetalarna fick punga ut med 65 miljarder. Dessutom fick bankkunderna sämre sparräntor och högre låneräntor. Till det kan fogas två statliga sparpaket som skar i socialförsäkringar med mera.

Kan vi bara se till att komma ihåg den historien bör vi vara vaccinerade från EMU-medlemskap för lång tid. Eller är det enda vi lär av historien just det att vi faktiskt inte lär oss något av den?

* Under eurodebatten 2003 målade ja-sidan upp det som ytterst viktigt att vara med i EMU-ländernas finansministerråd – varför vara med i denna församling som ständigt måste diskutera eurokriser, hur undvika att bestraffa regelbrytande länder och vilka utbetalningar av stödlån som ska göras? Nu är det dock så att när finansministerrådet diskuterar som berör euron och EMU deltar inte icke-euroländernas finansministrar i omröstningarna. Vi sitter alltså redan med vi bordet och det finns möjlighet att göra inlägg i debatterna.

* Visserligen har verkligheten ändrat sig under de senaste tjugo åren. Myntautomater är så gott som borta så kostnaden att byta mynt har minskat kraftigt. Men samtidigt påpekas att växlingskostnader och valutasäkringskostnader har gått ner sedan 2003 vilket försvagar argumentet om valutabyte. Valutasäkring kostar olika mycket i olika tider samt företagets storlek, verksamhetens geografiska spridning och lönsamhet spelar också roll. I januari 2023 låg till exempel valutasäkring på 2% på ett års sikt för att skydda amerikanska tillgångar (källa: Captor).

* Sammanfattningsvis: Det finns många fler argument mot ett svenskt EMU-medlemskap men – de som röstade i folkomröstningen 2003 fattade ett mycket bra beslut om att Sverige skulle behålla den egna valutan. År 2023 kvarstår argumenten att säga ja till kronan. Viktigast av allt – ett nej kan vi ångra – men säger vi ja till EMU och byter till euro som valuta så är det för överskådlig, kanske evig, tid.

Jan Å Johansson