I SOM-undersökningen offentliggjord våren 2023 svarade 68 procent att de är för ett svenskt EU-medlemskap. Samtidigt har vi i Sverige under det senaste året haft flera problem med EU-förslagen och kraven från Bryssel. Förslaget om Chat Control har kritiserats för att leda till massövervakning, förslag om ny punktbeskattning av tobak riskerar att dubbla priset på snus, förslag om bättre energiprestanda i byggnader skulle innebära hyreschocker och prisras på äldre villor, förslag till minimilönedirektiv leder till att en del jobb i Sverige och Danmark pressas ner till golvet och arbetarna i dessa länder får offra sig för abstrakta möjliga förbättringar för de med okvalificerade arbeten i andra EU-länder, lokförarbrist råder i Sverige då EU:s regler vad gäller antagningskrav till denna yrkesutbildning är gammalmodiga, EU:s arbetstidsdirektiv som nu ska tillämpas inom den svenska räddningstjänsten leder till att brandmän säger upp sig i protest, etc.

Ett par andra exempel från den aktuella elmarknaden:

1/ Om det i Sverige ska betalas ut elstöd till företag och hushåll avgörs i Bryssel inte av folkvalda i Sverige.

2/ Om vi skulle införa Sverigepriser på el blir det en juridisk tvist i EU-domstolen – kanske skulle Sverige vinna utifrån att Spanien och Portugal har fått ett undantag – kanske inte.

Sverige är per definition inte längre ett självständigt land – vi väljer en riksdag vart fjärde år som i sin tur utser en regering – men det är en delstatsregering vi utser. Makten i Sverige utgår bara i vissa lägen från folket – om EU säger något annat så gäller det över folkets vilja.

Politiskt ansvarsutkrävande fungerar inte

Det är också som så att framgångar i EU har många politiska föräldrar medan ingen känns vid de misslyckade beslut som har tagits.

Ett exempel från när länstrafikbolagen 2013 helt plötsligt förlorade miljoner i biljettintäkter när EU:s nya regler för betaltjänster började gälla. De skärpta bestämmelserna infördes för att komma åt penningtvätt och gällde till exempel sms-biljetter i kollektivtrafiken, parkeringsbiljetter samt sms-gåvor till välgörenhet. Det hela grundade sig i ett penningtvättsdirektiv från EU. Redan i juni 2010 hade Sveriges riksdag beslutat om en lag som trädde ikraft strax därefter, men de nya reglerna för just sms-betalningar trädde inte ikraft förrän den 1 februari 2013. Den svenska lagen grundade sig på ett EU-direktiv från 2007 och Sverige var bland de sista att införa det. Att det skulle bli praktiska konsekvenser av denna lag när resenärer skulle bli tvungna att först registrera sig som kunder hos länstrafikbolagen tänkte man inte på vare sig när direktivet förhandlades i EU eller lagen skrevs i Sverige. Behövdes det ens någon lag på detta område då man knappast tvättar pengar genom att köpa sms-biljetter i kollektivtrafiken? Riksdagen bara stämplade ”lag” på EU-direktivet. När det blev problem i februari 2013 fanns det ingen ansvarig för konsekvenserna ute i verkligheten.

När Sverige gick med i EU utlovades dyrt och heligt att den svenska offentlighetsprincipen skulle fortsatt existera – dokument från EU skulle vara offentliga i Sverige. Men den 1 januari 2014 trädde en ändring i Offentlighets- och sekretesslagens bestämmelser om utrikessekretessen i kraft. Genom ändringen i lagen tillkom en helt ny paragraf; 15 kap. 1 a §. Den nytillkomna paragrafens första stycke lyder: ”Sekretess gäller för en uppgift som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett av EU ingånget eller av riksdagen godkänt avtal med en annan stat eller en mellanfolklig organisation, om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbetet som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs.”

Det ska jämföras med vad som stod i Utrikesdepartementets informationsskrift “EU-avtalet“ från 1994:

”Offentlighetsprincipen, dvs allmänhetens och pressens tillgång till allmänna handlingar samt meddelarfriheten (rätten att förmedla uppgifter till massmedia) är inskriven i den svenska tryckfrihetsförordningen. Därmed är den en del av våra grundlagar. Offentlighetsprincipen har inte varit föremål för förhandlingar med EU, och kommer att vara kvar vid ett EU-medlemskap.”

Vem tog ansvaret för detta brott mot ja-sidans löfte 1994? Ingen.

EU-institutionernas största politiska misstag är nog, trots att det finns mycket att välja på, införandet av euron som gemensam valuta. Inför den svenska folkomröstningen om euron 2003 sades det får ja-sidan bland annat att om Sverige inte kom med i euroländernas finansministerråd (ECOFIN) skulle Sverige bli marginaliserade, utblottade och hamna i en nedåtgående spiral vad gäller den ekonomiska utvecklingen. Istället blev ECOFIN en krisklubb. Idag vill Liberalerna återigen ta upp debatten om svenskt euromedlemskap. Vad tycker S, M och KD om euron idag? De försöker ducka frågan.

EU som krigsunion

Kriget i Ukraina har givetvis snedvridit hela den säkerhetspolitiska synen och det har även spillt över på EU-frågan. Rent känslomässigt har det blivit tryggare att kramas tillsammans – oavsett vad det EU ställer till i sakfrågorna.

EU som fredsprojekt har alltid ifrågasatts av EU-kritiker. Risk för krig mellan de länder som idag är medlemmar av EU avskrevs som sannolikheter i många fall efter Berlinmurens fall och när det gäller arvfiender som Sverige och Danmark samt Frankrike och Tyskland så avskrev de konflikterna långt tidigare. De stora fredsprojekten i Europa har egentligen varit att försöka utveckla det demokratiska och civila samhället i Ryssland och Turkiet. EU-institutionerna har inte varit svaret för det.

Tidigare var idéerna om en EU-armé och ett kärnvapenparaply över EU-länderna kontroversiella i den svenska debatten. En krigsunion ville vi inte delta i. Men efter krigsutbrottet i Ukraina är det svårt att veta vad nuvarande regering och Socialdemokraterna vill – de vet nog inte själva långsiktigt hur de ska ställa sig till EU:s militära ambitioner. Redan i Maastrichtfördraget i december 1991 skrevs in målet om att skapa en gemensam försvarspolitik 8vilket givetvis tonades ner av ja-sidan 1994).

EU-kommissionen vill nu ta flera miljarder ur EU:s budget för att öka tillverkningen av ammunition trots skrivningar i unionens fördrag om att budgetpengar inte får användas för vapen. Givetvis försöker EU-institutionerna i denna tid passa på att ta upp sina långsiktiga ambitioner om en gemensam krigsmaterielproduktion.

EU som global supermakt

EU ska bli en global supermakt – det är ambitionen i Bryssels EU-institutioner och det backas upp av de ledande politikerna i Frankrike och Tyskland (så länge det är dessa länders politiker som får styra EU). EU ska bli en allt ”närmare union” – och det är skrivet på stentavla. När Storbritanniens premiärminister Cameron, under hot om att hans land riskerade att lämna EU vid en kommande folkomröstning, försökte få Bryssel att göra avkall på denna princip fick han nej. Camerons snack i Storbritannien om ett ”reformerat” EU föll platt i debatten och det blev Brexit. Britterna hade i åratal genom media läst om allt EU-slöseri, alla frågor EU ville styra över Storbritannien, missaktning av parlamentet och drottningen, etc. En av de avgörande faktorerna för Brexit var att arbetarväljare i norra England var trötta på både EU och Labourpolitiker á la Tony Blair.

EU har länge utvecklats i riktning mot en federal stat med en stark centralbyråkrati förvaltad av en ny mandarinklass. EU-byråkratin har som uppgift att definiera och reglera allt på den inre marknaden som rör de fyra fria rörligheterna. Det gäller till exempel att definiera alla sorters varor som det handlas med, likaså alla former av tjänster. Personers fria rörlighet går även in på civilrätt som till exempel skilsmässolagar i medlemsländerna och givetvis kapitalets fria rörlighet måste regleras. När man väl är klar med att reglera allt av fritidsbåtar, skor, sylt, kosttillskott, utrustning på bilar, provdockor vid krocktest av bilar med mera. När man har skrivit alla dessa direktiv så är det dags att revidera dem. Byråkratin hittar alltid nya uppgifter åt sig själva.

Problemet är dels att det blir skrivbordskonstruktioner som inte alltid passar in med verkligheten. Det är svårt att utforma lagar så att de fungerar i 27 länder. Lagarna utformas ofta för att passa de stora medlemsländerna, och små intressegrupper i länder som Sverige som inte har råd att bevaka lagstiftningsarbetet med egna lobbyister riskerar att råka illa ut. Kvaliteten på beslutsfattandet blir dålig då de flesta inom byråkratin och politiken är ja-sägare som vill gynna sin egen karriär och då får man inte vara alltför kritisk inom verksamheten.

EU:s utgiftsområden utökas hela tiden och ambitionen är att få omsättning i budgeten som en ”riktig” stat i andel av BNP. EU-parlamentets majoritet har länge eftersträvat att få in direkta skatteinkomster från företag och invånare i EU, som EU-institutionerna kan höja efter eget behag. Sveriges avgift till EU har ökat rejält över åren. 1995 var utfallet 10,9 miljarder SEK i avgift, 2003 var utfallet 18,3 miljarder, 2013 blev det 37,4 miljarder och budgeten för 2023 är 45,87 miljarder, och i det ingår inte ens kostnaderna för den så kallade coronafonden. I åratal har vård, skola och omsorg levt under sparkniven i Sverige och de flesta andra medlemsländer medan EU-institutionerna i allmänhet fått mer pengar att röra sig med.

Försök har gjorts av de politiska partierna i EU att utveckla EU-parlamentsvalen till ett slags presidentval. Inför EU-valen 2014 lanserades till exempel Martin Schulz (tyska SPD) till ”candidate to be elected President of the European Commission by democratic elections”. Schulz skulle väljas som ett resultat av en demokratisk omröstning, enligt honom själv. I den svenska EU-valrörelsen detta år tonades idén om presidentval ner och Schulz omnämndes bara som “kandidat till ordförandeposten i EU-kommissionen” (Martin Schulz misslyckades för övrigt både i EU 2014 och senare i tysk politik 2017, han lämnade den politiska scenen 2021).

Med undantag för FP/L har M, KD, C och S i Sverige inte velat tala om sina EU-partikamraters superstatliga ambitioner i Bryssel och debattinnehållet vad gäller den federala EU-staten. Bäst har varit att ligga lågt med att föra EU-debatt i Sverige – det blir bara tråkigheter av att diskutera centraliserad representation, byråkrati, EU-slöseri, ökat skattetryck genom införandet av EU-skatter, eurons misslyckande som måste motmedicineras med stödpaket och så vidare.

Sverige i EU – marginaliserade svenskar

När Sverige gick med i EU 1995 trodde såväl svenska socialdemokrater som moderater att vi skulle komma som stålmän till Bryssel – Allan Larsson (S) och Magnus Lemmel (dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen) fick generaldirektörsposter i EU-kommissionen. Men efter några år var de utmanövrerade eller pensionerade och Sverige som ett relativt litet medlemsland var inte någon tung spelare. Carl Bildt blir aldrig EU-kommissionär och de svenska Socialdemokraterna har precis som sitt EU-parti tappat både sin ideologiska kompass och många av sina väljare. De svenska Socialdemokraternas snack 1994 om att ta kampen mot kapitalet genom den ”Socialdemokratiska Gemenskapen” var bara tomt snack. De socialdemokratiska partierna varken kan eller vill ta matchen för arbetarna i Europa och har tappat en del av sina väljare till soffan, en del till vänstern och många till högerpopulismen.

Nu är det återigen EU-parlamentsval i den 9:e juni 2024 och svenska partier och deras kandidater ska försöka påvisa hur viktiga de är i EU-parlamentet, hur mycket de får uträttat, hur många vänner de har, och inte minst hur otroligt mycket de kan göra den kommande mandatperioden. Sanningen är den att de kommer att flyta med i den federalistiska malströmmen, och de som är ja-sägare kan få in några kommatecken i olika intet förpliktande resolutioner. Nej-sägare i EU-parlamentet kanske kan kasta in lite grus i maskineriet – som till exempel att vara med och ta debatten i olika folkomröstningar som ibland går emot EU-elitens vilja (till exempel på Irland några gånger, Brexitfolkomröstningen samt de danska och svenska eurofolkomröstningarna)

Det är därför inte oviktigt att rösta i EU-parlamentsval – om man röstar på nej-sägare alltså – ja-sägare finns det redan gott om i Bryssel.

I svensk EU-debatt ser vi nu hur en del ser det snarare som en politisk religion att vara med i EU – att säga att EU-medlemskapet är till föga nytta är som att svära i kyrkan eller begå blasfemi å det grövsta enligt politiker från främst M, L och S. Marknaden och tillväxten behöver EU menar de. Men inget inom den ekonomiska teorin säger att det är just ett Europas Förenta Stater som ger den största tillväxten och den bästa och eviga högkonjunkturen. Och om man vill ha goda genomtänkta beslut som återspeglar folkviljan och där det går att rätta till misstag när man märker att något går fel så är inte Europas Förenta Stater något att ha.

Jan Å Johansson