Nytt Europa

Krona eller euro – självständig penningpolitik eller krispaketspolitik?

”Det enda vi lär oss av historien är att vi inte lär oss av den.”

Skulle Sverige avskaffa vår egen valuta och gå med i EMU behöver vi göra en riskbedömning och förutse de framtida problemen. Vi kan faktiskt lära oss av historien. Sverige har två viktiga och stora erfarenheter i svensk nutida ekonomisk historia.

  • I det ena fallet från 1992 var vi med i ett förstadium till euron genom ecuanknytningen.
  • I det andra fallet från 2008 hade Sverige en självständig penningpolitik.

Läs och bedöm själva vilket som var bäst för att hantera en extern ekonomisk chock.

Krisen 1992: utan självständig penningpolitik

Vad  hände när vi inte förde en självständig penningpolitik i krisen hösten 1992? I maj 1991 valde regeringen och dåvarande statssekreteraren Gunnar Lund att knyta kronan till ecun, som euron kallades på den tiden. Men det visade sig snart att kronan behövde ett större svängrum än vad en fast kronkurs tillät. Inte ens den tidens EU-länder tillät sig en så liten svängning av valutans värde som Sverige valde att göra.

Försvaret av kronan blev en dyr affär för svenska skattebetalare och låntagare. Kronan blev övervärderad gentemot dollar och det drabbade exporten hårt. 1992 kom den fasta växelkursen under hårt tryck till följd av valutaspekulation. För att försvara kronkursen höjdes marginalräntan en kort tid, mellan 16 september och 21 september, till 500 %.

Sverige genomförde en ”intern devalvering” genom att den borgerliga regeringen tillsammans med Socialdemokraterna den 20 september presenterade ett första krispaket och 30 september ett andra. Alternativet hade varit att släppa kronan fri på världsmarknaden. Men det ville man inte utan istället fick invånarna i Sverige betala ett högt ekonomiskt pris. Och valutaspekulationen fortsatte.

Under sex dagar i november 1992 minskade Riksbankens valutareserv med 158 miljarder kronor. Till slut fick Riksbanken ge sig. Den 19 november 1992 släpptes kopplingen till ecun och kronan kunde flyta fritt. Knytningen till ecun har bedömts som startskottet till den djupa finansiella kris som Sverige gick igenom. Den svenska ekonomin drabbades hårt och arbetslösheten ökade från 2 till 12 %1

Krispaket med svångremspolitik

Det är värt att studera krispaketens innehåll för att illustrera vad man som euroland måste betala om man inte kan devalvera sin valuta – och som till exempel invånarna i Grekland har fått betala sedan slutet av 2009.

Förutom arbetslöshet och sociala nedskärningar lades flygflottiljen F6 i Karlsborg vilket drabbade orten hårt. Många LO-medlemmar fick antalet betalda semesterdagar nedskurna från 27 till 25. Under 1994 skulle bostadssubventionerna minska med netto 3 miljarder kronor, dyrare boende alltså. De sociala avgifterna skulle sänkas med 4,3 procentenheter. Alltså försämrades den sociala tryggheten.

För bankerna var det också katastrof för nästan samtliga, deras kreditförluster mellan 1990 och 1993 var enligt professor Johan Lybeck 179 miljarder kronor, varav skattebetalarna stod för 65 miljarder.

Att Sverige var med i ett förstadium till valutaunionen var alltså en ren ekonomisk katastrof – men den gången kunde vi lämna ”den gemensamma valutan” tack vare att vi fortfarande hade en egen valuta som vi kunde släppa fri.

Försöket att hålla kvar ecu-anknytningen är ett typexempel på hur ett land genomför en ”intern devalvering” med nedskärningar och ökad arbetslöshet som konsekvens. Färre har råd att åka på semester utomlands – men för dem som har råd med en utlandssemester så är det möjligt att den blir billigare.

Anhängarna klagade över att det är lätt att vara efterklok

Tidigare EMU-propagandaminister Gunnar Lund var statssekreterare på finansdepartementet 1991 när kronan knöts till ecun. I Dagens Nyheter 19 november 2002 säger han: ”Det var ingen nämnvärd kritik när vi gjorde knytningen, utan tvärtom fanns det mycket stöd för den’ och fortsätter: ’Det är väldigt många som intressant nog är kolossalt efterkloka och uttalar sig i svepande och kategoriska formuleringar av typen ’man kunde ju med lilltån inse att det var korkat att knyta till ecun i det läget som var då'”.2

På frågan om det finns något han ångrar svarar Lund: ”Som det blev, så klart att man helst hade haft ecuknytningen ogjord vid den tidpunkten”. På frågan ”Och till den kursen?” svarar Lund: ”Ja, det är klart. Det kan man konstatera. Men det är väldigt mycket man kan konstatera på det viset – i efterhand.”

Krisen 2008: med självständig penningpolitik

Vad  hände när vi istället förde en självständig penningpolitik i samband med  Lehmankraschen 2008?

Den 15 september 2008 gick den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers i konkurs. Investmentbanken redovisade 639 miljarder dollar i tillgångar och 613 miljarder dollar i skulder när den lämnade in sin konkursansökan till en federal domstol i New York. Det blev starten på en akut fas av den globala finanskrisen som fick börser att rasa, arbetslösheten att stiga och finansmarknaderna att frysa till is. 

Krisen skapades i USA och orsakades i grunden av en dåligt fungerande amerikansk marknad för bolån. Allt för många som egentligen inte hade råd hade uppmuntrats att ta dyra huslån. Lånen hade paketerats om och sålts vidare. När huspriserna började falla visste man inte vem eller vilka i det finansiella systemet som innehade riskerna och det blev panik. 

Lehman-kraschen var kulmen på ett händelseförlopp som hade startat redan under sommaren 2007 och påverkade inte bara det amerikanska banksystemet. Plötsligt frös det finansiella systemet till is och världsekonomin tvärbromsade. Bankerna litade inte på att de kunde få tillbaka sina pengar om de lånade ut till en annan bank. Därmed kunde inte heller företag eller hushåll få lån. Tillväxten sjönk i land efter land. Börserna rasade och människor förlorade sina besparingar. Arbetslösheten steg kraftigt när företagen fick problem och efterfrågan på varor och tjänster dalade. Runtomkring i världen kraschade banker när den på den tiden vedertagna affärsmodellen ifrågasattes och sviterna av kraschen pågick i flera år.

Konsekvenserna för Sverige: Stockholmsbörsen rasade nästan 60 procent på ett år. Den svenska kronan tappade nästan 40 procent i värde från april 2008 till mars 2009. Räntan sköt uppåt, banker fick problem att finansiera sin verksamhet och Swedbank var nära att gå i konkurs. Arbetslösheten sköt i höjden och de svenska exportföretagen kunde inte sälja sina varor då världsekonomin gick in i en lågkonjunktur.

Hela världen drabbades av finanskrisen, men ser man i backspegeln klarade sig Sverige lindrigt undan jämfört med många andra länder. När krisen slog till sänkte Sveriges Riksbank i snabb takt styrräntan för att få fart på ekonomin. Den extremt låga räntan gav billiga bostadslån och ledde till att bostadspriserna gick upp. Det i sin tur gjorde att skuldsättningen i Sverige ökade. Bankerna räddades av staten, Riksbanken pumpade in mer pengar i systemet och sist och slutligen återhämtade sig svensk ekonomi relativt bra.

Länder som Sverige, Island och Storbritannien som hade egna valutor tog sig ur krisen relativt snabbt. I euroländerna blev krisen både allvarligare och längre. Idag, nästan 16 år efter bankkrisen har Grekland har fortfarande en arbetslöshet på 11 %.3

Den avgörande skillnaden mellan 1992 och 2008

Den stora skillnaden mellan kriserna 1992 och 2008 var att vid den sistnämnda hade vi en huvudnyckel – Riksbanken kunde sänka styrräntan och hade pengar att satsa. Hade Sverige inte haft en egen valuta och en självständig penningpolitik hade enda utvägen för Sverige varit gigantiska nedskärningspaket och skattehöjningar samt sätta sitt hopp till att ECB i Frankfurt am Main skulle göra sitt jobb. Sist och slutligen drabbas samhällets svagaste grupper hårdast av sparpaketen i Sverige. Att det blir dyrare att turista utomlands är inte särskilt viktigt för dessa grupper.

Kan vi lära något av historien?

Anhängarna av att Sverige ska avskaffa kronan lovar bättre tillväxt, lägre priser, högre sysselsättning med mera bara Sverige går med i EMU. Men varför ska vi gå in i samma skakiga projekt med fast växelkurs en gång till?

Hur kommer EMU-anhängarnas kommentarer att låta tio år efter det att Sverige eventuellt gått med? I valutaunionen finns det så gott som inga ångermöjligheter om det gått fel.

Socialdemokraterna utger sig för att skydda den lilla människans intressen i en kapitalistisk värld. Men samtidigt vill de att Sverige ska gå med i en valutaunion som i sig är ett högt risktagande för den lilla människans sysselsättning och ekonomi. Hur går detta ihop?

Förra gången Sverige försökte binda kronan till valutaunionen reducerades anhängarna till att beklaga sig över att “det är lätt att vara efterklok”. Frågan nu är om vi kan lära något av historien?

Jan Å Johansson

Läs mer:
Varför nejet till EMU fortfarande är av yttersta vikt
Liberalernas plan att köra över EMU-omröstningen kommer misslyckas

EMU-anhängarnas dåliga argument: Hökmark

  1. https://www.konj.se/download/18.130dc716150d75fadf78276/1446731169765/Varaktiga-sysselsattningseffekter-av-krisen.pdf ↩︎
  2. Olsson, Dan (2002): ”Väldigt många är kolossalt efterkloka” i Dagens Nyheter. 2002-11-19 ↩︎
  3. https://globalis.se/Statistikk/arbeidsledighet?country=41928, https://www.ekonomifakta.se/sakomraden/arbetsmarknad/arbetsloshet/arbetsloshet-internationellt_1212514.html ↩︎

*

Modifierad bild: Från Larsgon, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons; Joeb07, CC BY 3.0 Unported, via Wikimedia Commons; Foto av Momentmal, under Pixabays innehållslicens; Rojal, Creative Commons 4.0 BY-NC, via PNGall.com